tisdag 22 oktober 2013

Livet på ett snöre...eller

Vad menas egentligen uttrycket "livet på ett snöre"? Att man lever livet rakt från ende till ende? Man föds och dör? Att ens liv är en stor risk och att man kan trilla ned, och slå sig? 
Inte vet jag men mitt liv har varit tills nu en stor knut som jag fortfarande försöker att lossa. Eller åtminstone lite lösare förhållning till livet. 
Nu har jag återgått till arbetslivet igen. Inte tack vare Reinfeldt utan TROTS alliansens politik! Är man sjuk/arbetslös måste man vara frisk och stark för att inte gå under. Jag kan bara hoppas att fler lyckas att komma till en situation som känns meningsfull, för dem och för samhället som vi lever i.
Mitt liv just nu är på stor frammarsch på arbetsfronten! Äntligen tillbaka!!! 
Det är skönt att hitta sambandet mellan jobb, arbetskamrater och lön. När man som jag varit i så kallad utanförskap under lång tid, tackar jag morgonen för varje arbetad dag som jag ska gå till. Okey, första fem minuterna i sängen ihop med hundarna och katten tänker jag  -NEJ! 
Men det går snabbt över!
Trött är jag. Det medger jag. Arbetar och tar hand om hundarna är allt jag kan kräva av mig nu.
Politiska uppdrag och en fantastisk utbildning har jag fått sätta på paus. För första gången i mitt liv så fokuserar jag på  en sak i taget och det känns underbart! Att jag gjort för mycket under för mycket press och stress har inte gynnat mig. Aldrig tog jag en reflexion och sa stopp!!!
Varför krånglar vi till det för oss! Håller du med?
Men med ny livserfarenhet och goda vänner som stöd så kommer jag att vara 100% i arbete snart. Så mycket har och kommer att förändras för mig men med den skillnaden att den här gången ska jag njuta av snöret/livet! Även i motgång som ändå alltid kan förändras.
Så lev väl och välj din strid väl, så du inte ramlar ned och slår dig! Och slår du dig, kom tillbaka för vi saknar dig!








torsdag 4 oktober 2012

Maritas blogg: ett år senare

Maritas blogg: ett år senare: Ibland är livet märkligt!   Idag på kurs om politik och sätt att synligöra sina åsikter så blev jag påmind om att jag har en blogg som...

ett år senare


Ibland är livet märkligt!


 Idag på kurs om politik och sätt att synligöra sina åsikter så blev jag påmind om att jag har en blogg som legat nerlagd i ett år. Så nu när jag kom hem letade upp den och blev både ledsen och hoppfull.
Att livet går fort vet vi alla, ibland också långsamt och som nu, för mig både och.

 Att jag blev ledsen handlar om mitt senaste inlägg där jag skriver om min kära mamma. Tyvärr miste vi henne den 19 september förra året. Cancern spred sig allt för fort de sista veckorna. Prognosen var att börja med cellgifter på Sahlgrenska sjukhuset men det var för sent. Ett par dagar innan behandlingen skulle påbörjas så blev mammas värden plötsligt sämre. Inom 10 minuter mellan samtal om detta och att det redan var försent förändrades mitt liv som jag känt till det.

 Min mamma dog innan vi anhöriga hann komma fram till Kungälvs sjukhus. Jag minns det så väl, pappa ringde och sa att vi måste åka in meddetsamma. Jag ringde min bror som skulle hämta upp mig men innan han kom fram ringde pappa och sa att det redan var försent. Det blev jag som fick ge dödsbeskedet till min lille-bror. Hela den dagen hade det varit blåsigt och nu spöregnade det också. Där stod vi i regnet och den hårda blåsten och grät och höll om varandra.

 På sjukhuset blev vi visade var mamma låg och i det enskilda rummet var det mörklagt men med tända flimrande levande ljus på en fin dekorerad bricka med vackra rosor.
 I sängen låg mamma nedbäddad, iklädd sin blåa myströja, med händerna på täcket och en ros brevid. Hon låg bara där. Rofylld med munnen stängd och slutna ögon, hon sov. Men ändå inte för hon skulle aldrig mer vakna.
Vi grät och pratade om alla tankar som kom och gick. Mamma var fortfarande varm och inte förrän när hon kallnat började jag fatta att det var sista gången vi skulle ses och jag skulle hålla hennes livsgivande hand. Utanför blåste det nu till stormstyrka och regnet slog hårt mot rutorna och vi tog gråtande farväl.

Jag följde med min pappa hem till deras hus och sov över i mitt gamla flickrum, som vanligt när jag är där. Men nu var allt förändrat och jag sov inget den natten. Dagen efter var vi och beställde begravning och allt som hör till.Allt för många beslut för mamma hade inte viljas tala om när den dagen kommer och nu var det upp till oss att försöka tolka hennes vilja och jag tycker att vi lyckades till slut.

Vi hade en underbar ceremoni i Skärhamns vackra kyrka, och även den dagen blåste det med kraft och styrka men med en strålande höstsol. Gravsättningen blev samma dag som mamma skulle fylla 75 år. Hon finns nu nära mig på Västra kyrkogården i Askgravs lunden och jag är där flera gånger i veckan när jag tar en promenad med mina, nu två hundar.

 Mamma finns med mig och nära mig hela tiden men saknaden är för stor och jag skrev sist att jag inte var beredd att förlora henne. Det är jag fortfarande inte men tiden går och mitt liv går vidare med stora steg. Ofattbart men så är det.

Jag vill tacka all fantastisk personal som skötte min mamma på sjukhuset. Begravningsentreprenören och den härliga prästen, märkligt att man kan kan känna ett sådant förtroende till människor man aldrig haft att göra med förut.

Så, vården behöver förändras, främst med kommunikationen mellan instanser som ska vårda samma person som jag skrev om i det tidigare inlägget. Jag kommer att återkomma till detta kommunikationsproblem.

Mammas sista födelsedag 74år





Till sist att livet går vidare,
 trots allt!






                                                                                                          


























söndag 4 september 2011

sommaren är över...hösten är här...

Det har varit en jobbig sommar för mig och min familj. Vi, för vi alla är berörda av att mamma har lungcanser som har spridit sig. Det har och är i nuläget mycket oro om allt från sjukdomen, bieffekter,mediciner, inläggningar på olika sjukhus, strålröntgen, cellgifter, hemtjänst, hemsjukvård och allt som tillhör "vårdapparaten" när detta inträffar.

Tack för vi ändå har en något fungerande sjukvård i Sverige. Trots mycket som har gått fel mellan de olika sjukhusen,som jag återkommer till senare, så är den stora glädjen i vår sorg och oro alla dessa fantastiska människor som arbetar inom vård och omsorg.
Det är tryggt att det finns personal som trots långa arbetspass och nedskärningar av både personal och budget är medkännade och gör så att mamma och vi kan andas mellan varven.

Det är personalen som är ryggraden inom sjukvården men hur länge ska de hålla?

Något som jag har upptäckt med stor irritation och förvåning är att patientinformationen inte fungerar mellan de olika sjukhusen, även som i detta fallet är inom samma sjukvårdslän? Det är mycket märkligt att personal som läkare inte kommer in i varandras datasystem om patienten utan förlitar sig på patienten eller anhöriga och i bästa fall ett samtal dem emellan!

 Efersom min mamma har försämras och åldras 20 år på ett månader och, i nuläget inte ens kommer ihåg om det är natt eller dag så är detta ett mycket osäkert system.
Vi befinner oss i 2010-talet och förlitar oss på muntlig information och i bästa fall kort redogörelse medskickad patienten i ambulans för överlämning vid inskrivning. Detta är en stor säkerhetsrisk för patienten som i vårt fall inte fick sin morfin mot smärta utan fick 2 panodil innan sjuksköterskorna fick fram informationen och då hade mamma blivit inlagd på avdelning och fått säng och väntade 6 timmar innan hon fick smärtlindring.
Som dotter blev jag både förbannad och rädd! Så mycket smärta och mamma som blev så ledsen och grät för hon kände sig bortglömd, gammal och inte önskvärd. Som dotter, son och man blev vi bestörta och nedslagna. Tur då att undersköterskorna var kloka nog att försöka trösta min mor.Tack!

Som ni misstänker kommer jag skriva mer om både positiva och negativa sidor om vård och omsorg och, hur vi hanterar sorg och oro.

Mamma har varit hemma en vecka men är tillbaka på sjukhus med lunginflammation och får syrgas dygnet runt. Så vi hoppas att hon får vara där ett par dagar så att antibiotikan fungerar och hon orkar komma hem. Som tur är att pappa finns som huvud vårdgivare i hemmet när jag bor längre ifrån och inte kan delta i den vardagliga omsorgen. Det är ångestfyllt som det är nu.

 Är inte mogen för att förlora min mamma och tycker att hon har så mycket kvar att ge i livet och få en bra ålderdom. Men är det själviskt att tänka så? Hon är ju fortfarande mycket positiv och vill bli bättre så att behandlingen kan fortsätta. Vi kämpar vidare!

Marita,



onsdag 13 april 2011

sjuk, fattig och beroende av anhöriga

Läste artikeln i DN idag om tonåringen Hannah som tar hand om sin mamma och familjens ekonomi när hennes mamma är utförsäkrad från Försäkringskassa och för sjuk för att arbeta. Det är inte meningen att våra anhöriga ska stå för ekonomin om någon i familjen blir sjuk.
Vi som har arbetat och försörjt oss själva tidigare och bara blivit sjuk under en längre period än Moderaterna anser vara accepterat kommer i en situation som påverkar så många fler än den som är sjuk. Det är inte rimligt att man från ena dagen är sjuk och nästa arbetsför och ska tillbaka i arbete, innan man har en rimlig chans att klara det.
 Eftersom man levt ett vanligt liv med lån och krediter så slår det så hårt i ekonomin när man hamnar i en svår situation, där man måste be om hjälp från vänner och anhöriga för att överleva ekonomisk varje månad. Inte alla har vänner som kan hjälpa, de har nog med sig själva och det ingår inte i vänkontraktet heller. Inte heller mor och far föräldrar som inte har möjlighet eller inte vill hjälpa ska behövas att ta ansvar.
Många är ensamma i sin situation och har inget personligt skyddsnät. Vill det Moderata samhället att de ska gå under? Eller vill vi ha ett samhälle där alla har samma skydd, oberoende om vilka vi  känner eller vilken familj vi ingår i? Svaret för mig är ganska självklart men även med en Socialdemokratisk regering så måste vi tänka om och se hela människan och inte bara vad man har för möjlighet just nu med att bidra till vår gemensamma sociala välfärd.
Att vara beroende av andra är ibland svårt och att vara ekonomiskt beroende av andra är kränkande, särkilt om man försörjt sig själv långt innan man blev sjuk. När möjligheterna att försörja  sig inte finns ännu och lever på samhällets existentminium under längre tid så är det svårt även när man är tillbaka i lönearbete att betala tillbaka allt man har varit tvungen att skuldsätta sig i både hos Kronofogden, olik inkassobolag och personliga skulder. Det är tufft för många av oss och chansen att komma tillbaka till livet blir så mycket längre än vi någonsin kunde tänka oss.