torsdag 4 oktober 2012

ett år senare


Ibland är livet märkligt!


 Idag på kurs om politik och sätt att synligöra sina åsikter så blev jag påmind om att jag har en blogg som legat nerlagd i ett år. Så nu när jag kom hem letade upp den och blev både ledsen och hoppfull.
Att livet går fort vet vi alla, ibland också långsamt och som nu, för mig både och.

 Att jag blev ledsen handlar om mitt senaste inlägg där jag skriver om min kära mamma. Tyvärr miste vi henne den 19 september förra året. Cancern spred sig allt för fort de sista veckorna. Prognosen var att börja med cellgifter på Sahlgrenska sjukhuset men det var för sent. Ett par dagar innan behandlingen skulle påbörjas så blev mammas värden plötsligt sämre. Inom 10 minuter mellan samtal om detta och att det redan var försent förändrades mitt liv som jag känt till det.

 Min mamma dog innan vi anhöriga hann komma fram till Kungälvs sjukhus. Jag minns det så väl, pappa ringde och sa att vi måste åka in meddetsamma. Jag ringde min bror som skulle hämta upp mig men innan han kom fram ringde pappa och sa att det redan var försent. Det blev jag som fick ge dödsbeskedet till min lille-bror. Hela den dagen hade det varit blåsigt och nu spöregnade det också. Där stod vi i regnet och den hårda blåsten och grät och höll om varandra.

 På sjukhuset blev vi visade var mamma låg och i det enskilda rummet var det mörklagt men med tända flimrande levande ljus på en fin dekorerad bricka med vackra rosor.
 I sängen låg mamma nedbäddad, iklädd sin blåa myströja, med händerna på täcket och en ros brevid. Hon låg bara där. Rofylld med munnen stängd och slutna ögon, hon sov. Men ändå inte för hon skulle aldrig mer vakna.
Vi grät och pratade om alla tankar som kom och gick. Mamma var fortfarande varm och inte förrän när hon kallnat började jag fatta att det var sista gången vi skulle ses och jag skulle hålla hennes livsgivande hand. Utanför blåste det nu till stormstyrka och regnet slog hårt mot rutorna och vi tog gråtande farväl.

Jag följde med min pappa hem till deras hus och sov över i mitt gamla flickrum, som vanligt när jag är där. Men nu var allt förändrat och jag sov inget den natten. Dagen efter var vi och beställde begravning och allt som hör till.Allt för många beslut för mamma hade inte viljas tala om när den dagen kommer och nu var det upp till oss att försöka tolka hennes vilja och jag tycker att vi lyckades till slut.

Vi hade en underbar ceremoni i Skärhamns vackra kyrka, och även den dagen blåste det med kraft och styrka men med en strålande höstsol. Gravsättningen blev samma dag som mamma skulle fylla 75 år. Hon finns nu nära mig på Västra kyrkogården i Askgravs lunden och jag är där flera gånger i veckan när jag tar en promenad med mina, nu två hundar.

 Mamma finns med mig och nära mig hela tiden men saknaden är för stor och jag skrev sist att jag inte var beredd att förlora henne. Det är jag fortfarande inte men tiden går och mitt liv går vidare med stora steg. Ofattbart men så är det.

Jag vill tacka all fantastisk personal som skötte min mamma på sjukhuset. Begravningsentreprenören och den härliga prästen, märkligt att man kan kan känna ett sådant förtroende till människor man aldrig haft att göra med förut.

Så, vården behöver förändras, främst med kommunikationen mellan instanser som ska vårda samma person som jag skrev om i det tidigare inlägget. Jag kommer att återkomma till detta kommunikationsproblem.

Mammas sista födelsedag 74år





Till sist att livet går vidare,
 trots allt!






                                                                                                          


























Inga kommentarer:

Skicka en kommentar