söndag 4 september 2011

sommaren är över...hösten är här...

Det har varit en jobbig sommar för mig och min familj. Vi, för vi alla är berörda av att mamma har lungcanser som har spridit sig. Det har och är i nuläget mycket oro om allt från sjukdomen, bieffekter,mediciner, inläggningar på olika sjukhus, strålröntgen, cellgifter, hemtjänst, hemsjukvård och allt som tillhör "vårdapparaten" när detta inträffar.

Tack för vi ändå har en något fungerande sjukvård i Sverige. Trots mycket som har gått fel mellan de olika sjukhusen,som jag återkommer till senare, så är den stora glädjen i vår sorg och oro alla dessa fantastiska människor som arbetar inom vård och omsorg.
Det är tryggt att det finns personal som trots långa arbetspass och nedskärningar av både personal och budget är medkännade och gör så att mamma och vi kan andas mellan varven.

Det är personalen som är ryggraden inom sjukvården men hur länge ska de hålla?

Något som jag har upptäckt med stor irritation och förvåning är att patientinformationen inte fungerar mellan de olika sjukhusen, även som i detta fallet är inom samma sjukvårdslän? Det är mycket märkligt att personal som läkare inte kommer in i varandras datasystem om patienten utan förlitar sig på patienten eller anhöriga och i bästa fall ett samtal dem emellan!

 Efersom min mamma har försämras och åldras 20 år på ett månader och, i nuläget inte ens kommer ihåg om det är natt eller dag så är detta ett mycket osäkert system.
Vi befinner oss i 2010-talet och förlitar oss på muntlig information och i bästa fall kort redogörelse medskickad patienten i ambulans för överlämning vid inskrivning. Detta är en stor säkerhetsrisk för patienten som i vårt fall inte fick sin morfin mot smärta utan fick 2 panodil innan sjuksköterskorna fick fram informationen och då hade mamma blivit inlagd på avdelning och fått säng och väntade 6 timmar innan hon fick smärtlindring.
Som dotter blev jag både förbannad och rädd! Så mycket smärta och mamma som blev så ledsen och grät för hon kände sig bortglömd, gammal och inte önskvärd. Som dotter, son och man blev vi bestörta och nedslagna. Tur då att undersköterskorna var kloka nog att försöka trösta min mor.Tack!

Som ni misstänker kommer jag skriva mer om både positiva och negativa sidor om vård och omsorg och, hur vi hanterar sorg och oro.

Mamma har varit hemma en vecka men är tillbaka på sjukhus med lunginflammation och får syrgas dygnet runt. Så vi hoppas att hon får vara där ett par dagar så att antibiotikan fungerar och hon orkar komma hem. Som tur är att pappa finns som huvud vårdgivare i hemmet när jag bor längre ifrån och inte kan delta i den vardagliga omsorgen. Det är ångestfyllt som det är nu.

 Är inte mogen för att förlora min mamma och tycker att hon har så mycket kvar att ge i livet och få en bra ålderdom. Men är det själviskt att tänka så? Hon är ju fortfarande mycket positiv och vill bli bättre så att behandlingen kan fortsätta. Vi kämpar vidare!

Marita,



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar