Det har varit en jobbig sommar för mig och min familj. Vi, för vi alla är berörda av att mamma har lungcanser som har spridit sig. Det har och är i nuläget mycket oro om allt från sjukdomen, bieffekter,mediciner, inläggningar på olika sjukhus, strålröntgen, cellgifter, hemtjänst, hemsjukvård och allt som tillhör "vårdapparaten" när detta inträffar.
Tack för vi ändå har en något fungerande sjukvård i Sverige. Trots mycket som har gått fel mellan de olika sjukhusen,som jag återkommer till senare, så är den stora glädjen i vår sorg och oro alla dessa fantastiska människor som arbetar inom vård och omsorg.
Det är tryggt att det finns personal som trots långa arbetspass och nedskärningar av både personal och budget är medkännade och gör så att mamma och vi kan andas mellan varven.
Det är personalen som är ryggraden inom sjukvården men hur länge ska de hålla?
Något som jag har upptäckt med stor irritation och förvåning är att patientinformationen inte fungerar mellan de olika sjukhusen, även som i detta fallet är inom samma sjukvårdslän? Det är mycket märkligt att personal som läkare inte kommer in i varandras datasystem om patienten utan förlitar sig på patienten eller anhöriga och i bästa fall ett samtal dem emellan!
Efersom min mamma har försämras och åldras 20 år på ett månader och, i nuläget inte ens kommer ihåg om det är natt eller dag så är detta ett mycket osäkert system.
Vi befinner oss i 2010-talet och förlitar oss på muntlig information och i bästa fall kort redogörelse medskickad patienten i ambulans för överlämning vid inskrivning. Detta är en stor säkerhetsrisk för patienten som i vårt fall inte fick sin morfin mot smärta utan fick 2 panodil innan sjuksköterskorna fick fram informationen och då hade mamma blivit inlagd på avdelning och fått säng och väntade 6 timmar innan hon fick smärtlindring.
Som dotter blev jag både förbannad och rädd! Så mycket smärta och mamma som blev så ledsen och grät för hon kände sig bortglömd, gammal och inte önskvärd. Som dotter, son och man blev vi bestörta och nedslagna. Tur då att undersköterskorna var kloka nog att försöka trösta min mor.Tack!
Som ni misstänker kommer jag skriva mer om både positiva och negativa sidor om vård och omsorg och, hur vi hanterar sorg och oro.
Mamma har varit hemma en vecka men är tillbaka på sjukhus med lunginflammation och får syrgas dygnet runt. Så vi hoppas att hon får vara där ett par dagar så att antibiotikan fungerar och hon orkar komma hem. Som tur är att pappa finns som huvud vårdgivare i hemmet när jag bor längre ifrån och inte kan delta i den vardagliga omsorgen. Det är ångestfyllt som det är nu.
Är inte mogen för att förlora min mamma och tycker att hon har så mycket kvar att ge i livet och få en bra ålderdom. Men är det själviskt att tänka så? Hon är ju fortfarande mycket positiv och vill bli bättre så att behandlingen kan fortsätta. Vi kämpar vidare!
Marita,
söndag 4 september 2011
onsdag 13 april 2011
sjuk, fattig och beroende av anhöriga
Läste artikeln i DN idag om tonåringen Hannah som tar hand om sin mamma och familjens ekonomi när hennes mamma är utförsäkrad från Försäkringskassa och för sjuk för att arbeta. Det är inte meningen att våra anhöriga ska stå för ekonomin om någon i familjen blir sjuk.
Vi som har arbetat och försörjt oss själva tidigare och bara blivit sjuk under en längre period än Moderaterna anser vara accepterat kommer i en situation som påverkar så många fler än den som är sjuk. Det är inte rimligt att man från ena dagen är sjuk och nästa arbetsför och ska tillbaka i arbete, innan man har en rimlig chans att klara det.
Eftersom man levt ett vanligt liv med lån och krediter så slår det så hårt i ekonomin när man hamnar i en svår situation, där man måste be om hjälp från vänner och anhöriga för att överleva ekonomisk varje månad. Inte alla har vänner som kan hjälpa, de har nog med sig själva och det ingår inte i vänkontraktet heller. Inte heller mor och far föräldrar som inte har möjlighet eller inte vill hjälpa ska behövas att ta ansvar.
Många är ensamma i sin situation och har inget personligt skyddsnät. Vill det Moderata samhället att de ska gå under? Eller vill vi ha ett samhälle där alla har samma skydd, oberoende om vilka vi känner eller vilken familj vi ingår i? Svaret för mig är ganska självklart men även med en Socialdemokratisk regering så måste vi tänka om och se hela människan och inte bara vad man har för möjlighet just nu med att bidra till vår gemensamma sociala välfärd.
Att vara beroende av andra är ibland svårt och att vara ekonomiskt beroende av andra är kränkande, särkilt om man försörjt sig själv långt innan man blev sjuk. När möjligheterna att försörja sig inte finns ännu och lever på samhällets existentminium under längre tid så är det svårt även när man är tillbaka i lönearbete att betala tillbaka allt man har varit tvungen att skuldsätta sig i både hos Kronofogden, olik inkassobolag och personliga skulder. Det är tufft för många av oss och chansen att komma tillbaka till livet blir så mycket längre än vi någonsin kunde tänka oss.
Vi som har arbetat och försörjt oss själva tidigare och bara blivit sjuk under en längre period än Moderaterna anser vara accepterat kommer i en situation som påverkar så många fler än den som är sjuk. Det är inte rimligt att man från ena dagen är sjuk och nästa arbetsför och ska tillbaka i arbete, innan man har en rimlig chans att klara det.
Eftersom man levt ett vanligt liv med lån och krediter så slår det så hårt i ekonomin när man hamnar i en svår situation, där man måste be om hjälp från vänner och anhöriga för att överleva ekonomisk varje månad. Inte alla har vänner som kan hjälpa, de har nog med sig själva och det ingår inte i vänkontraktet heller. Inte heller mor och far föräldrar som inte har möjlighet eller inte vill hjälpa ska behövas att ta ansvar.
Många är ensamma i sin situation och har inget personligt skyddsnät. Vill det Moderata samhället att de ska gå under? Eller vill vi ha ett samhälle där alla har samma skydd, oberoende om vilka vi känner eller vilken familj vi ingår i? Svaret för mig är ganska självklart men även med en Socialdemokratisk regering så måste vi tänka om och se hela människan och inte bara vad man har för möjlighet just nu med att bidra till vår gemensamma sociala välfärd.
Att vara beroende av andra är ibland svårt och att vara ekonomiskt beroende av andra är kränkande, särkilt om man försörjt sig själv långt innan man blev sjuk. När möjligheterna att försörja sig inte finns ännu och lever på samhällets existentminium under längre tid så är det svårt även när man är tillbaka i lönearbete att betala tillbaka allt man har varit tvungen att skuldsätta sig i både hos Kronofogden, olik inkassobolag och personliga skulder. Det är tufft för många av oss och chansen att komma tillbaka till livet blir så mycket längre än vi någonsin kunde tänka oss.
lördag 9 april 2011
Cecilia Dalman-Eek skriver i en ledare just detta som jag tycker är så viktigt för oss alla. För vi kan alla bli sjuka, just när som helst!
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.593932-cecilia-dalman-eek-sjuk-moderat-vardideologi
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.593932-cecilia-dalman-eek-sjuk-moderat-vardideologi
Bloggvärlden
Nu börjar min stora resa in i bloggvärlden. Vad kan göras? Kan jag höras? Så med stor spänning börjar jag min resa här på ABF bloggutbildning i Göteborg denna sköna vårförmiddag!!
Så nu börjar jag med att kommentera borgarnas utförsäkringskrig mot alla oss som har varit, eller är berörda. Jag har själv varit långtidssjukskriven under 4 år och allt för en kronisk sjukdom som eskalerade med rasande fart med operationer tre på tre år. Mitt i min smärta och med 32 viktiga tabletter om dagen så blev jag utförsäkrad för ett och ett halvt år sedan. Detta var inte bara en chock för mig utan också för min läkare, psykiatiker, psykolog, sjukgymnast, stress och smärtteamet...alla utan Försäkringskassans hanläggare tyckte att jag hade arbetsförmåga, fast det fanns inget jag kunde göra mer än i min ´"drogade" värld försökte hålla mig vaken, eller i alla fall, någolunda i max tre timmar om dygnet!!! Min sjukdom och vad som hände ock min väg tillbaka till arbetslivet eller som jag vill kalla det MITT LIV kommer jag att blogga om här och mina tankar, känslor om hur borgarnas politik slår ut och förstör människors förmåga till att leva med någon som helst värdighet!!!
Så nu börjar jag med att kommentera borgarnas utförsäkringskrig mot alla oss som har varit, eller är berörda. Jag har själv varit långtidssjukskriven under 4 år och allt för en kronisk sjukdom som eskalerade med rasande fart med operationer tre på tre år. Mitt i min smärta och med 32 viktiga tabletter om dagen så blev jag utförsäkrad för ett och ett halvt år sedan. Detta var inte bara en chock för mig utan också för min läkare, psykiatiker, psykolog, sjukgymnast, stress och smärtteamet...alla utan Försäkringskassans hanläggare tyckte att jag hade arbetsförmåga, fast det fanns inget jag kunde göra mer än i min ´"drogade" värld försökte hålla mig vaken, eller i alla fall, någolunda i max tre timmar om dygnet!!! Min sjukdom och vad som hände ock min väg tillbaka till arbetslivet eller som jag vill kalla det MITT LIV kommer jag att blogga om här och mina tankar, känslor om hur borgarnas politik slår ut och förstör människors förmåga till att leva med någon som helst värdighet!!!
Så vi hörs och tar vara på oss alla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)